Allting började med en totalt misskalkylerad resebudget.
Det kostar pengar att resa. Alla har inte råd att åka vart man vill. Jag skulle inte säga att jag kan göra det heller, men det har varit värre.
Hösten 2013 hade jag precis fyllt 24 år och nyligen startat min tvååriga folkhögskoleutbildning. Men så kom den. Presenten. Vi ska till Rom! Makalöst, och vilken resa sedan.
Min erfarenhet av Italien var vid tillfället inte något att sätta högst upp på ett cv. Jag hade varit i Bologna fyra år tidigare under turbulenta former, och jag gick mest runt och var tvär-förbannad på mitt resesällskap.
Men nu skulle jag och min fästmö få upptäcka den historiska staden. Vi gjorde det vi skulle, vi gjorde det bra. Colosseum, Vatikanen (den då nytillträdde Påven uppträdde LIVE!), fontänen, gelaton, maten, you name it.
När vi till slut hade kommit fram till sista kvällen var det dags att rota fram vad vi hade. På den här tiden var betalkort inget man befattade sig med i onödan på stöveln, så självklart hade vi gjort läxan och tagit med ett antal hundra euro med oss.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag minns den exakta summan av vad som återstod av vår budget men låt mig säga så här: Efter en lång, och ljuvlig promenad längs Roms gator kom vi till ett ställe där personalen bar frack.
Det var lustigt, de tunnhåriga männen i 60-årsåldern bar frack och stod som på givakt, redo att fira konungen. Men istället log de så där vänligt som bara äldre män i frack på en gata i Rom kan göra.
Det här var inga traditionella inkastare, de log vänligt och sa, förlåt frågade försynt: ”Welcome…?”
Vilka var vi att neka dessa herrar? Vi gick in. Och vräkte på. En ryggbiff och en kalvfilé som inte gick att tugga. För kötthelvetet fullkomligt försvann på våra tungor i en process som kan liknas med något kemiskt. Utomjordiskt. Förföriskt.
I knappt sju år har jag levt på den smakupplevelsen och ringt runt till hundratals restauranger i Rom och på knagglig engelska har samtliga ägare hävdat att det var hos just dem vi var. Men ingen ville känna sig vid de äldre herrarna på rad i frack och vita handskar.
Sedan, ett kvartal in i pågående pandemi fann jag det. Harry’s Bar, Hotel & Restaurant heter stället. Så mitt tips är kort och gott: Ät där. Och töm resebudgeten. Och för guds skull, fota maten! Att vi glömde det är det största misslyckandet sedan jag tappade min magväska i Sharm el-Sheikh.
Vi gick därifrån 60 euro fattigare, och med 1.25 kvar på fickan. Men en upplevelse, som inte går att ersätta med något annat någonstans, rikare.
/A
Swedish Travelers 